fotboll (dåtid)
men jag blev aldrig bra och avskydde egentligen varje minut. under matcherna var jag hela tiden livrädd att någon skulle passa mig.
jag var back. alla som inte var bra blev backar. så jag backade och backade till planen tog slut.
en av mina tränare, pappan till en pojke i min klass, brukade alltid låta oss skotträna i slutet av träningen. han agerade målis och brukade stå på knä eller med ryggen vänd mot skytten och ändå alltid ta skottet. så vitt jag kommer ihåg gjorde jag aldrig mål på supermålisen.
men med facit i hand vet jag hur enkelt det är att ta alla skott en sjuåring skjuter och måla hans eller hennes bild av en själv i de klaraste av färger. man kan så lätt göra sig till en hjälte. men man får akta sig så man inte förminskar barnet. som en av de svagaste i mitt pojklag kan man tycka att han borde släppt in ett mål då och då. låtit mig få bära på manteln en stund. istället fick han mig att hata fotboll och snart backade jag ur.
under de åren jag genomled detta gjorde jag ett mål. en gång hyllades jag som hjälte. jag hade petat in det avgörande målet i en viktig match. målvakten hade lämnat en retur som låg på mållinjen och där fanns jag med min tåfjutt. just denna matchen hade jag fått spela högerytter av någon för mig oklar anledning. kanske hade tränarna insett nackdelen med livrädda backar.
att göra mål var stort men vad som var ännu större var att mamma var där. mamma brukade inte ha möjlighet att komma. eller så var det jag som övertalat henne att inte följa med för att jag inte ville visa hur dålig jag var. men just denna dagen var hon där. just denna dagen spelade jag högerytter. just denna dag gjorde jag mitt enda mål. pappa visste ingenting.
med åren har jag kommit att uppskatta fotboll igen. jag har till och med spelat i ett korplag. men inte länge.
jag fick vara back.
så jag backade och backade.
polis (dåtid)
pojkar vill alltid bli poliser när de är små. så var det iallafall när jag var liten.
jag undrar om jag också ville det?
det borde jag nog ha velat då det bodde tre poliser på gatan där jag växte upp.
en av dessa poliser bodde mittemot oss och hette lasse.
lasse och jag bodde i ett villaområde av typen medelklass med mexitegel med våra familjer.
hans bestod av fyra och min bestod av fem.
hans yngsta barn var en flicka ett år yngre än mig och man kan nog säga att hon var min första tjej.
det var inte så att vi frågade chans på varandra, men vi utforskade vår första spirande sexualitet tillsammans, inlåsta i grönmålad toalett i min källare.
där stod vi sex respektive sju år gamla och tryckte våra kön, i vår del av världen kallade pillesnopp och pulla, mot varandra och rörde oss knappt. efter en stund började hon gråta och sprang hem. jag grät också.
strax efter denna händelse fick jag, på väg genom skogen mot skolan, lära mig av en ett år äldre kille att det hette kuk och fitta. och knulla. det heter det fortfarande om man gör det inlåsta på en grönmålad toalett i en källare.
därefter dröjde det länge innan jag fick ge min pillesnopp, nej kuk, till en tjej.
även om lasses dotter och jag inte var lika goda vänner efter händelsen var lasse alltid trevlig och snäll mot mig. inte ens när han fick höra om vad som hänt i den grönmålade toaletten brusade han upp avsevärt. han talade med min mamma och sedan talade de med mig. min pappa visste ingenting.
det bodde åtminstone tre alkoholister på vår gata och alla dessa hade poliser som grannar. två av dessa alkoholister var benägna att till nävarna mot sina fruar då de drack. men trots att de hade polisen inpå knuten blev de aldrig polisanmälda. de förlorade förvisso sina fruar och sina barns respekt men blev aldrig införda i kriminalregistret.
jag undrar vem lasse och polis 2 trodde de skyddade genom att inte anmäla det. fruarna anmälde det förvisso aldrig heller och ville kanske inte det för att hålla fasaden ren och fin. men borde inte lasse ha anmält detta? förmodligen trodde han och polis 2 att han hjälpte kvinnorna genom att hålla deras mexitegelfasad ren och obefläckad.
den äldre av dessa familjefäder med en förkärlek för sprit kom senare att dö i aids. kanske straff nog.
början
var dessa är och vad de bestod i är dock höljt i dunkel.
nu har det uppstått en möjlighet. en ny chans att släppa sitt ok och fundera.
men det måste gå snabbt. ty tiden är knapp och jag får inte låta mjölken surna.
mina vingar har aldrig burit mig. snälla låt dem nu bära.
nu börjar vi.
